Idag är det min födelsedag! Hipp hipp hurra till mig! Idag blir jag hela 25 år gammal. Och hur känns det? Det känns helt okej. Dock känner jag mig inte som 25, men det är väl bara att gilla läget antar jag. Haha!

 

Igår kväll sprang jag så äntligen mitt första lopp. Och hur gick det? Det gick riktigt jäkla bra. Det var riktigt jäkla jobbigt och jag hade spykänningar när jag gick i mål, men jag är sååå jäkla nöjd och stolt över mig själv. Jag hade två mål med loppet. Ett, jag skulle jogga hela loppet. Två, jag skulle komma under 50 minuter. Och jag lyckades med båda. Jag hade även tänkt ta det lugnt, men så blev det inte riktigt. Istället var det som att något tände till i mig. Jag var så himla frusterad över alla som gick och tog upp hela gångbanan att jag istället sprang om, och om, och om. Detta gjorde även att jag sprang mycket fortare än vad jag hade planerat. Och vad blev sluttiden? 41 min och 24 sekunder. I samma fart som min personliga rekord. Jag väljer dock att inte räkna tiden som ett nytt PB då min pulsklocka visade på endast 4.86 km. Alltså inte fullt fem kilometer. Men bara vetskapen om att tempot var samma som på mitt personbästa känns jäkligt bra! Vår Ruset är definitivt något som jag kommer att delta i nästa år igen. Sen vill jag tacka syster M som gjorde sällskap med mig under loppet. Det var kul att kunna göra något sånt här tillsammans. Vi hoppas också att vi ska kunna få med resterande systrar till nästa år. Nu är jag så taggad på att springa mer. Imorgon blir det sex lugna kilometer. Eller det är planen i alla fall. Jag har lyckats skaffa mig en vattenblåsa på ena foten under dagen och hoppas att den inte är till allt för stora besvär imorgon. Jag vill träna.

Förra veckan var det sista anmälningsdagen till Vår Ruset i Västerås. Jag kunde bara inte låta bli att anmäla mig. Tre lopp det här året kändes som ett bra antal. Det här loppet har jag även fått med mig syster M som sällskap. Ska bli kul! En vecka kvar idag och då damp nummerlappen ner i brevlådan. Jag ser fram emot att testa på något nytt och fem kilometer vet jag att jag klarar av. Det känns tuffare med de andra loppen. Hur jag ska klara av milen på en månad har jag ingen aning om. Det är verkligen jättetråkigt då jag aldrig får en kontinuitet i träningen. Igår och idag är till exempel Rora hemma igen pga. ögoninflammation och träningen blir lidande. Det finns en risk att jag springer milloppen på ren vilja. 

Just nu är jag typ på upploppsrakan på mitt examensarbete. Nästan i alla fall. Det är med anledning av detta fernaliska arbete som det varit väldigt tomt här inne. Och det faktum att Aurora har varit hemma med ögoninflammation i två veckor. Det har inte kunnat hjälpas helt enkelt. Aurora är nu tillbaka på dagis och examensarbetet ska in någon gång snart (är fortfarande oklar på exakt när (inväntar svar från handledaren i denna stund)) och hela situationen gör mig extra stressad. Tänk så ska det in en vecka tidigare än vad jag förutspått!? Två veckor!!? Åååhh, hemska tanke! Imorgon ska jag ge mig på att skriva lite på diskussionsdelen. Upploppsrakan som sagt.. Och det ska bli så skönt när det här är klart.

Kom på att jag glömt skriva här på bloggen om hur det gått med mitt sommarjobbssökande. Jag var ju på intervju och veckan efter fick jag veta att jag fick jobbet! Och inte vilket jobb som helst utan ett jobb som passar mig och min situation! Jag var och är överlycklig! Jobbet är inom vården på en dagverksamhet. Det innebär att det bara handlar om att jobba på dagarna och då måndag-fredag. Alldeles perfekt alltså! Samtidigt handlar arbetet mycket om den sociala biten vilket är precis det som jag vill jobba med. Pjuh, det är verkligen sååå skönt att allt löste sig för sommaren! Nu kan jag andas ut och se fram emot sommarveckorna.

I fredags skulle jag ha haft en ledig dag, men så blev det inte. Jag har märkt att det sällan blir som jag har planerat nu för tiden. Aurora började bli sjuk i torsdags kväll och till på fredagen hade det brutit ut rejält. Feber, snor och en sådan hosta att hon kräks emellanåt är vad som har upptagit våra senaste tre dagar. (Det innebär att tre av helgerna den senaste månaden har inneburit spyor. Wihooo!) En fredag och helg som annars skulle ha inneburit en träff med pappa för Auroras del, träning ute i soligaste vårvädret för min del och en fika med tjejerna för oss blev något helt annat. Och nu är helgen snart över och jag känner mig lurad på den. En inte allt för rolig känsla.

 

Imorgon fortsätter ju också praktiken igen. Och min första reaktion är att jag nästan gör vad som helst för att slippa. Det är absolut inte så att jag inte tycker om mitt yrke. Jag älskar att vara lärare. Det jag inte tycker om är den stress och press som praktiken innebär. Alla måsten och krav man har på sig samtidigt som någon alltid övervakar det du gör. Just nu vill jag bara sätta mig ner med de två gigantiska arbeten vi har att göra. Examensarbetet och meritportföljen. Det riktigt kliar i fingrarna. Jag vill skriva! Men istället ska vi ut på praktik mitt i allt. Nej, jag gillar det inte, men tyvärr är det ju bara att bita ihop och göra det man ska. Även om det inte blir gjort i närheten av så helhjärtat som jag skulle vilja. Aurora ska få vara hos mina systrar i veckan, så länge som sjukdomen fortsätter. Att missa praktikdagar är inget man gör frivilligt. Det är verkligen tur att jag har min familj. Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Jag vet verkligen inte vad jag skulle ha gjort utan dem.

 

Okej, så. Då får det vara slut med gnällande. Jag hade bara en del tankar som jag ville få ur mig. Skriva av mig. Det behövs emellanåt.

 

Att springa är bra träning. Ingen tvekan om det, men jag känner att det är dags för lite mer styrka. Ska ge detta en ärlig chans. Hittade den billigt på bokrean och har bara hört bra saker om metoden och sett superfina resultat på Facebook. Jag tror att kombinationen med löpningen kan bli riktigt bra. Det är ju dessutom hemmaträning det handlar om vilket inte ger några som helst ursäkter.

De senaste dagarna har det blivit väldigt mycket inlägg om träningen. Jag skriver inte bara för er skull utan lika mycket för min egen skull. Om inte mer för min egen skull. För att komma ihåg och för att kunna se tillbaka.

 

För någon dag sedan kom jag att tänka på att det inte bara är min kondition som har förbättrats utan även min inställning till träning och då framför allt till löpning. Förr kunde jag, om jag såg någon springa förbi, tänka att "Jaha ja, där springer en till sån där hurtbulle!". Idag tänker jag istället "Åh, jag vill också!". Det är en stor förändring. Förr kunde jag inte. Jag tänkte att det var skittråkigt och superjobbigt, men idag vet jag att jag kan och att det går bra om jag gör på rätt sätt. Jag är stolt och glad över att jag faktiskt tagit mig tid till att förändra mitt liv.

Den här veckan har jag jobbat måndag till torsdag och det har varit kul. Jag tycker verkligen om mitt jobb så det känns jättebra att komma dit. Hoppas att jag får och kan jobba fler dagar under våren.

 

På måndag drar högskolan igång igen med buller och brak. Efter en vecka ska vi ha bestämt oss för vad vi ska skriva om i våra examensarbeten. Jag har några tankar kring vad jag vill skriva, men det är långt ifrån bestämt ännu så jag känner mig rätt stressad över det. Men som med allt annat så brukar det ju lösa sig. Den tanken känns lite lugnande.

 

 

Och bara sådär så har jag fått en anställning fram till sommaren som vikarie på timmar. Och det känns jäkligt kul! Bara att vänta tills dem ringer från skolan nu då. Helst igår. Jag är redo!