Idag är det min födelsedag! Hipp hipp hurra till mig! Idag blir jag hela 25 år gammal. Och hur känns det? Det känns helt okej. Dock känner jag mig inte som 25, men det är väl bara att gilla läget antar jag. Haha!

 

I förrgår sprang jag sex kilometer som planerat. Blåsan på foten störde inte det minsta så det var skönt. Dock var det så in i norden varmt. Inte roligt väder alls att springa i. Idag var det så dags för sex kilometer igen och det var aningen kallare och därför gick det också mycket bättre. Ett nytt PB blev det. Med över fyra minuter! Det känns så jäkla bra. Just nu är jag så taggad på att springa! Känslan att man orkar mer och dessutom snabbare är bara så jäkla skön. Nästa långpass är det dags för sju kilometer. Nu gäller det verkligen att jaga milen så att jag orker till Åloppet.

 

Igår kväll sprang jag så äntligen mitt första lopp. Och hur gick det? Det gick riktigt jäkla bra. Det var riktigt jäkla jobbigt och jag hade spykänningar när jag gick i mål, men jag är sååå jäkla nöjd och stolt över mig själv. Jag hade två mål med loppet. Ett, jag skulle jogga hela loppet. Två, jag skulle komma under 50 minuter. Och jag lyckades med båda. Jag hade även tänkt ta det lugnt, men så blev det inte riktigt. Istället var det som att något tände till i mig. Jag var så himla frusterad över alla som gick och tog upp hela gångbanan att jag istället sprang om, och om, och om. Detta gjorde även att jag sprang mycket fortare än vad jag hade planerat. Och vad blev sluttiden? 41 min och 24 sekunder. I samma fart som min personliga rekord. Jag väljer dock att inte räkna tiden som ett nytt PB då min pulsklocka visade på endast 4.86 km. Alltså inte fullt fem kilometer. Men bara vetskapen om att tempot var samma som på mitt personbästa känns jäkligt bra! Vår Ruset är definitivt något som jag kommer att delta i nästa år igen. Sen vill jag tacka syster M som gjorde sällskap med mig under loppet. Det var kul att kunna göra något sånt här tillsammans. Vi hoppas också att vi ska kunna få med resterande systrar till nästa år. Nu är jag så taggad på att springa mer. Imorgon blir det sex lugna kilometer. Eller det är planen i alla fall. Jag har lyckats skaffa mig en vattenblåsa på ena foten under dagen och hoppas att den inte är till allt för stora besvär imorgon. Jag vill träna.

 

 

Det går inte att lyssna på den utan att bli glad. Det är omöjligt!

Förra veckan var det sista anmälningsdagen till Vår Ruset i Västerås. Jag kunde bara inte låta bli att anmäla mig. Tre lopp det här året kändes som ett bra antal. Det här loppet har jag även fått med mig syster M som sällskap. Ska bli kul! En vecka kvar idag och då damp nummerlappen ner i brevlådan. Jag ser fram emot att testa på något nytt och fem kilometer vet jag att jag klarar av. Det känns tuffare med de andra loppen. Hur jag ska klara av milen på en månad har jag ingen aning om. Det är verkligen jättetråkigt då jag aldrig får en kontinuitet i träningen. Igår och idag är till exempel Rora hemma igen pga. ögoninflammation och träningen blir lidande. Det finns en risk att jag springer milloppen på ren vilja. 

Nu ska jag beskriva en situation för er som hände för en liten stund sedan. Jag sitter på toaletten och Aurora ropar och frågar vart jag är:

- Mamma, är du då?
- På toaletten.
- Åhhh! (Hon suckar djupt.)

Sen kommer hon in på toaletten, där jag sitter (som småbarnsförälder får man aldrig vara i fred på toaletten) och sen går hon fram till mig och säger:

- Duktig du är som kissar.

Och sen klappar hon mig på kinden och lägger sin kind mot min. Ja, vad säger man? Livet som småbarnsförälder kan vara väldigt underhållande ibland. Till och med på toaletten.

Just nu är jag typ på upploppsrakan på mitt examensarbete. Nästan i alla fall. Det är med anledning av detta fernaliska arbete som det varit väldigt tomt här inne. Och det faktum att Aurora har varit hemma med ögoninflammation i två veckor. Det har inte kunnat hjälpas helt enkelt. Aurora är nu tillbaka på dagis och examensarbetet ska in någon gång snart (är fortfarande oklar på exakt när (inväntar svar från handledaren i denna stund)) och hela situationen gör mig extra stressad. Tänk så ska det in en vecka tidigare än vad jag förutspått!? Två veckor!!? Åååhh, hemska tanke! Imorgon ska jag ge mig på att skriva lite på diskussionsdelen. Upploppsrakan som sagt.. Och det ska bli så skönt när det här är klart.