I fredags skulle jag ha haft en ledig dag, men så blev det inte. Jag har märkt att det sällan blir som jag har planerat nu för tiden. Aurora började bli sjuk i torsdags kväll och till på fredagen hade det brutit ut rejält. Feber, snor och en sådan hosta att hon kräks emellanåt är vad som har upptagit våra senaste tre dagar. (Det innebär att tre av helgerna den senaste månaden har inneburit spyor. Wihooo!) En fredag och helg som annars skulle ha inneburit en träff med pappa för Auroras del, träning ute i soligaste vårvädret för min del och en fika med tjejerna för oss blev något helt annat. Och nu är helgen snart över och jag känner mig lurad på den. En inte allt för rolig känsla.

 

Imorgon fortsätter ju också praktiken igen. Och min första reaktion är att jag nästan gör vad som helst för att slippa. Det är absolut inte så att jag inte tycker om mitt yrke. Jag älskar att vara lärare. Det jag inte tycker om är den stress och press som praktiken innebär. Alla måsten och krav man har på sig samtidigt som någon alltid övervakar det du gör. Just nu vill jag bara sätta mig ner med de två gigantiska arbeten vi har att göra. Examensarbetet och meritportföljen. Det riktigt kliar i fingrarna. Jag vill skriva! Men istället ska vi ut på praktik mitt i allt. Nej, jag gillar det inte, men tyvärr är det ju bara att bita ihop och göra det man ska. Även om det inte blir gjort i närheten av så helhjärtat som jag skulle vilja. Aurora ska få vara hos mina systrar i veckan, så länge som sjukdomen fortsätter. Att missa praktikdagar är inget man gör frivilligt. Det är verkligen tur att jag har min familj. Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Jag vet verkligen inte vad jag skulle ha gjort utan dem.

 

Okej, så. Då får det vara slut med gnällande. Jag hade bara en del tankar som jag ville få ur mig. Skriva av mig. Det behövs emellanåt.