Nu var det lite över en månad sedan Aurora föddes. Vissa saker minns jag mer tydligt än andra. Jag kommer ihåg att jag precis efter förlossningen tänkte "Fy farao vad ont det gjorde! ALDRIG att jag tänker gå igenom en normal förlossning igen! Nästa gång ska jag göra kejsarsnitt." MEN.. som folk säger så glömmer man faktiskt bort smärtan. Jag vet att det gjorde ont, men jag kan inte känna igen exakt hur ont det gjorde. Det där med kejsarsnitt får jag se om jag håller fast vid om jag blir gravid igen.

Min graviditet var väldigt lättsam. Visst hade jag ont i fogarna, kissade ofta, blev andfådd av ingenting, och hade halsbränna ofta, men inte var det så hemskt som jag kan tänka mig att vissa gravida har det. Jag trivdes faktiskt riktigt bra som gravid. Jag mådde liksom bra i min egen kropp och struntade i vad andra kunde tycka och tänka om mitt utseende. Det kändes lite som att jag fann mig själv som gravid.

Lillan var beräknad till den 29 december enligt ul. Den 31 december enligt mina beräkningar. Aurora föddes den 6 januari så för mig handlade de sista dagarna av graviditeten om att helt enkelt passera årsskiftet utan att föda barn. När klockan slog tolv sade jag till magen/bebisen att ”Nu är det faktiskt okej om du vill komma ut!” Men jag fick som sagt vänta några dagar till innan damen behagade att titta ut.

I vecka 41+0 drog det igång. Den 5 januari kl.03.30 var jag upp på toa och när jag gick och lade mig igen kom första värken. Jag hade inte haft några som helst känningar innan så jag var osäker på om det verkligen var en riktig värk. Jag väntade spänt på om det skulle komma fler. Det tog en stund, men mycket riktigt kom det en värk till och fler efter det. Jag försökte sova, men gav upp den idén då jag var alldeles för uppspelt. Gjorde istället frukost och satte mig för att kolla på tv. Förlossningskliniken kändes passande. Jag hade så svårt att förstå att det där snart skulle vara jag.

Ca 08.30 ringde jag min kompis som skulle vara med under förlossningen. Hon kom så snabbt hon bara kunde, även om jag hade sagt till henne att det inte var dags än på ett bra tag. Tror att hon var mer nervös än jag då det nu äntligen hade satt igång. Lite bannor fick jag då jag lovat att ringa henne så fort det drog igång, men jag tyckte att det var bäst att vänta ett tag. Framför allt för att jag inte visste om det var på gång riktigt än och sen för att inte väcka henne. Medan jag väntade på min kompis ringde jag även till förlossningen för att kolla hur det såg ut med platser. Någon dag tidigare hade jag nämligen fått höra att det var fullt på Mälarsjukhuset och att det fanns en risk att jag var tvungen att åka till Västerås. Men kvinnan jag talade med sade att det inte var någon fara.

Då jag inte hade speciellt jätteont än bestämde jag mig för att tvätta då jag hade en tvättid bokad. Jag visste ju inte när jag skulle orka med och ha möjlighet till det nästa gång. Min kompis bar tvätten åt mig så det var inte speciellt krävande. Men hon tyckte nog att jag var lite konstig som skulle tvätta med värkar. Jag kände dock att det var bra att sysselsätta sig med något. Efter tvättandet åkte jag tillsammans med min kompis och syster B till barnmorskan, på vad som skulle bli mitt sista BM-besök. Allt såg bra ut och det var bara att vänta på att värkarna blev så jobbiga att jag ville åka till förlossningen. Efter besöket åkte vi och handlade. Här började värkarna göra ondare. Var tvungen att luta mig mot vagnen när värkarna kom. Måste även ha sett roligt ut när jag skulle betala under en värk. Då var det bara att bita ihop. Rekommenderas inte!

Efter handlingen åkte vi och köpte pizza och begav oss hem till mig. Min syster åkte dock vidare hem till sig och lovade att hon kunde skjutsa in oss sen när jag kände att det var dags. Jag och kompisen åt pizza och kollade på tv medan jag klockade värkarna med en värktimer. Värkarna kom med 3-6 minuters mellanrum och varade i 1-1,5 minut. Kompisen ringde in till förlossningen och berättade hur det gick för mig och vi fick veta att det var okej att komma in när vi ville. Min kompis ville att vi skulle åka in för att göra en koll, men jag kände att det inte var dags än.

När klockan började närma sig 20.00 tyckte jag att det var dags att åka in. Då inte för att det gjorde outhärdligt ont utan för att jag ville ha sovdos eller smärtlindrande att ta hemma så att jag kunde sova. Jag började bli lite trött efter att ha varit vaken i 17 timmar. Så vi ringde min syster och hon skjutsade in oss till sjukhuset. Planen hade varit att min kompis skulle stanna med mig under förlossningen, men nu kände jag att då min syster ändå var med så kunde hon också stanna under förlossningen.

20.50 fick vi komma in i ett undersökningsrum där de tog ctg i en timme för att kolla värkar och hjärtljud. Allt såg bra ut, men det var nästan outhärdligt att ligga still på den hårda britsen. Sedan gjordes en undersökning. Jag gissade på att jag var öppen ca 2cm, men det visade sig att det var hela 6cm! Blev så chockad att jag började gråta. Nu var det verkligen på gång! Eftersom att jag var öppen så pass mycket fick vi vara kvar. I undersökningsrummet fanns det en dusch som jag satte mig i. Det var himmelriket i jämförelse med att ligga still på den hårda britsen. Underhållning hade jag också i form av min syster B och kompis. Båda var nog lite övertrötta så det drogs en hel del skämt. Jag hade dock lite svårt att fokusera på det som sades, men de roade varandra om inte annat.

Efter mer än en timme i duschen tyckte jag att det fick vara nog. Så jag fick byta om till de tjusiga och omtalade sjukhuskläderna. Inte var det speciellt snygga, men bekväma. Vi visades sedan in på en förlossningssal. Här gjordes ytterligare ett ctg och jag fick börja med lustgas. Lustgasen fungerade riktigt bra och tog bort udden av smärtan. Jag var väldigt fokuserad på ctg maskinen då den visade när värkarna var på väg. Så fort numret steg började jag andas i masken och det var skönt att ha något att fokusera på.

00.20 gjordes undersökning nummer två och då var jag öppen 9cm. Detta innebar att det var för sent för epidural så jag fick helt enkelt klara mig med lustgasen.

00.50 tog man hål på mina hinnor så att vattnet gick. I samma stund fick jag en känsla av att jag måste krysta. Känslan kom så plötsligt och var så stark att jag fick smått panik. Barnmorskan sade då till mig att jag skulle vänta med att krysta, men det var inte det lättaste. En skalpelektrod sattes även på Auroras huvud då hon hade bajsat i vattnet.

När jag sedan väl fick krysta fungerar det inte riktigt. Jag hittade inte rätt teknik. Jag testade att använda en handduk för att dra dragkamp med barnmorskan, men det fungerade inte riktigt. Så fick jag testa att ställa mig lutad mot sänggaveln istället och detta fungerade bättre. Efter ett tag sade barnmorskan att jag skulle vända mig tillbaka till liggande. Jag vände tillbaka mellan två värkar, men var för rädd för att trycka på under värken. Det gjorde ju så ont att verkligen ta i!

Efter en timmes krystande var jag trött och barnmorskan kallade in en läkare för att lägga sugklocka. Jag orkade verkligen inte mer. Jag kommer ihåg att jag började fundera på kejsarsnitt, för orken fanns inte där. Barnmorskan bad mig att bli lite förbannad och tänka ”NU ska du UT!”, men jag tänkte och sade hela tiden att ”Nej, nej, det går inte! Det går inte!” Viljan fanns inte där och jag hade mer eller mindre gett upp. Så här i efterhand tror jag att det var en av anledningarna till varför det slutade med sugklocka.

Hur som helst så lades sugklockan 02.49 och vid nästa värk drog läkaren samtidigt som jag krystade. Det var här som jag hade som mest ont. Lillan hamnade med huvudet precis vid öppningen och jag trodde att jag skulle dö! Fy farao vilken smärta! Inte för att skrämma er eller så, men då hon inte föddes naturligt av kroppens egna krafter så hann inte min kropp med riktigt. Sedan var det bara för mig att vänta, med världens smärta, till nästa värk. Då det var precis på sluttampen fick vi vänta en stund och sköterskan som var med masserade min mage för att det skulle gå snabbare. När nästa värk kommer tog jag i och krystade allt vad jag hade samtidigt som läkaren drog i sugklockan.

Kl. 02.55 den 6 januari föddes lilla Aurora. Hon var 53cm lång och vägde 4115g. Hon skrek direkt och jag fick upp henne på bröstet. Det var så overkligt alltihop. Ena stunden hade jag ont så att jag trodde att jag skulle dö och nästa så var hon ute och smärtan var försvunnen! En helt fantastisk känsla! Jag måste även säga att jag är så jäkla stolt över mig själv över att ha klarat av att föda barn. Stoltare har jag nog aldrig varit! Stolt över vad jag åstadkommit, med enbart lustgas, och framför allt stolt över mitt nyfödda hjärta! Tänk att det faktiskt var hon som hade legat i min mage. Det var så svårt att förstå. Det är det fortfarande.

Ni undrar kanske över varför jag inte har skrivit så mycket om min syster B och kompis. Anledningen är den att under själva förlossningen så ville inte jag ha någon hjälp av dem. Jag ville inte att någon skulle röra mig. Jag var så inne i mig själv och fokuserad. Det enda de kunde göra var att stå vid min sida och ge mig dryck om jag var törstig. För mig handlade det mest om att de fanns med i rummet och fanns där för mig om jag skulle behöva hjälp. Det är även så här i efterhand väldigt intressant att prata med min kompis och syster om förlossningen då de har en lite annan bild av den än vad jag har. Det är även tur att de var med under förlossningen då jag inte minns precis allt som hände och i vilken ordning.

Då jag födde med sugklocka var jag tvungen att sy. Fick en andra gradens bristning. Min kompis fick klippa navelsträngen. Medan läkaren sydde ammade jag Aurora för första gången. Oj, vilket tag hon tog. En riktig naturbegåvning på att amma! Sedan vägde man och mätte henne. Stolta moster B fick sätta på första blöjan. Efter det blev vi lämnade ensamma i rummet en stund för att beundra den lilla. Ytterligare en stund senare kom man in med den obligatoriska fikabrickan. Vi fikade och diskuterade det vi nyss hade varit med om, alla smått övertrötta och exalterade. 05.30 fick vi komma ner till BB och där stannade jag och min kompis två dagar innan jag fick ta med mig mitt hjärta hem.