Att barn lär sig en hel del bra saker på dagis är ju självklart. Baksidan är att de även lär sig mindre bra saker. Igår på eftermiddagen sitter vi vid köksbordet jag och Aurora. Hon pärlar (läs rotar runt i pärlburken) medan jag sitter och läser litteratur på iPaden. Gång på gång får jag säga till henne att vara försiktig så att pärlorna inte åker på golvet (där det redan ligger en hel drös). Helt plötsligt säger hon:

 

- Jag hatar dig!

 

Jag kunde inte göra annat än att gapa! Först trodde jag att jag hört fel, men sen sa hon det igen. Vart kom det där ifrån!? Sen kände jag hur tårarna var på väg att komma, men jag sansade mig. Aldrig har jag sagt något sånt till henne. Eller någon annan för den delen. Ingen i hennes omgivning använder ett sådant språk. Det kan bara vara på dagis hon hört det. Usch och fy! Hon är ju bara två! Mammahjärtat värkte verkligen. Det gör det fortfarande då jag tänker på det.

 

Även idag, då vi var inne på hennes rum och pusslade (jag pusslade och Aurora kastade omkring med bitarna), så sa hon det till mig flera gånger då jag sa till henne angående pusselbitarna. Jag känner mig helt vilsen i den här frågan. Vad ska jag göra? Ignorera det eller säga till? Efter dagens insident är det rätt uppenbart att hon inte förstår vad det egentligen betyder utan använder det slentrianmässigt. Hon sa det säkert fyra gånger efter varandra. Kanske bara för att höra hur det låter? En sak jag definitivt kommer göra är att höra med dem på dagis om hur det står till med den här saken.