Idag på förmiddagen var jag ut med Rora och körde intervaller. Och det var skitjobbigt. Verkligen apjobbigt! Fast samtidigt skönt. Det är lite klurigt det där. Å ena sidan är det så jobbigt att jag ibland har lust att ge upp hela skiten, men sen när det väl är gjort mår jag så bra och är superstolt över mig själv. Som sagt det är lite klurigt.

 

Jag tog den vanliga rundan idag och lyckades faktiskt till och med korta ner tiden med hela 1.40. Då fick jag faktiskt nästan lust att ge mig själv en klapp på axeln. Haha. Starkt jobbat! Och till er som kanske tycker att det inte är någonting så är det ett enormt steg för mig. Att gå från att knappt orkar springa i en minut, och jag överdriver inte, till att nu orkar jogga halva tiden då jag är ute, så är det faktiskt ett stort steg. Alla är vi olika. Som jag skrev en gång förut gör jag det här så mitt sätt och jag vet att det fungerar.