Imorse var jag med om något väldigt väldigt läskigt. Det absolut värsta jag varit med om under mina månader som mamma.

Jag gick in i köket för att göra frukost till mig. Plötsligt hör jag en smäll och sedan illtjut. Jag springer in och ser då mitt älskade hjärta ligga som en liten illröd och skrikande boll på golvet. Aurora hade ramlat ur min säng! Huvudet först! Fy farao alltså! Jag tar snabbt upp henne och försöker trösta och trösta. Hon gråter och gråter. Till slut börjar jag också gråta. Känner mig som en urusel mamma. Världens sämsta mamma. Mitt hjärta. Mitt älskade hjärta. Att jag kunde låta något sådant här hända henne!   

När hon lugnat ner sig ringer jag sjukvårdsrådgivningen och där säger de att vi ska åka in till akuten. Jag ringer syster B och så beger vi oss in.

Inne på akuten får vi snart träffa en läkare som gör en bedömning. Aurora är pigg och med i det som händer. Inga blödningar. Fontanellen känns bra. Ögonrörelsen är bra. Armstyrkan är bra. Allt ser bra ut och jag får order om att hålla koll på Aurora under dagen. Självklart säger jag. 

Sådan jäkla tur att allting faktiskt gick bra. Jag undrar dock vem av oss som fick mest men av det som hände. Aurora fick ett blåmärke i pannan och sedan skrapade hon sig lite vid ena ögat, men annars är hon som vanligt. Jag däremot mår illa så fort jag ser blåmärket i hennes lilla panna. Den påminner mig om vilken dålig mamma jag är. Tänk så illa det hade kunnat gå. Hemska tanke. Ännu värre är ju att jag hade kunnat förhindra det här! Ett som är säkert är att jag ALDRIG kommer att lämna henne själv igen då hon ligger på något annat än golvet.  

Förlåt, förlåt, förlåt mitt hjärta. ♥ Tusen gånger förlåt.