Jag ser att klockan börjar närma sig 18. Då tänker jag att det är dags att mata och byta på lillan så att hon är en nöjd och glad bebis ett tag framöver. Sedan sätter jag henne i babysittern och sätter igång. Hon sitter lugn och stilla medan jag förbereder. Jag hinner bli klar (!) och hon är fortfarande lugn. MEN så fort jag sätter ner tallriken på bordet så börjar hon grina, gnälla och böka. 

Så här är det nästan varenda gång jag ska äta. Det spelar ingen roll om det är frukost, lunch eller middag. Aurora verkar ha ett sjätte sinne för när jag ska äta. 

Detta gör att jag alltid äter stressad, vilket jag avskyr. Som det ser ut nu åker maten ner på under fem minuter. Som jag längtar till den dag då jag kan njuta av att äta igen. Hade man varit två som hade tagit hand om lillan hade man ju kunnat turas om med att hålla henne, men som situationen ser ut nu är ju det en omöjlighet. Jag får helt enkelt slänga i mig maten och hoppas att det inte leder till magsår.

Det kommer inte att vara så här för alltid. Det måste jag påminna mig om regelbundet. Aurora kommer att börja äta själv om några månader. Det kommer att bli bättre.

You now know my superpower. My namne is..