Ja nu får jag väl bara acceptera att amningen är över. Suck. Vill inte egentligen men har nog inget annat val. Känns väldigt ledsamt. Jag har försökt, men nu känns det som att gränsen är nådd för vad jag orkar stå ut med.

Jag har aldrig haft mycket mjölk, så fick efter någon vecka börja med ersättning för att Aurora skulle gå upp i vikt. Hon gick nämligen ned mer än de där 10% av som är okej. Sedan jag började med ersättning har hon varit en annan bebis. En mycket gladare bebis som sover längre stunder. Vi blev båda mycket nöjdare med tillvaron.

Det fungerade några veckor med att både amma och ge ersättning, men bröstet blev allt mer en snuttesak och nu har det kommit till en punkt när Aurora bara skriker om jag lägger henne vid bröstet. Hon vägrar. Hon kan vara hur glad som helst innan jag försöker, men så fort jag lägger henne i famnen gallskriker hon. Hon gallskriker tills jag tar bort henne från bröstet. Jag orkar inte med denna stress. Jag orkar inte med att försöka när jag vet att hon bara skriker.

Samtidigt som jag innerst inne vet att detta är det rätta beslutet så känns det jävligt jobbigt. Jag vill kunna amma mitt barn. Jag vill ha de där mysstunderna. Jag vill känna den närheten som man känner när man ammar. Men inte om vi båda ska må dåligt av hela situationen. Aurora behöver ju inte amma då hon klarar sig på ersättningen. Hela den här situationen handlar egentligen om mina känslor kring amningen. Mina ouppklarade känslor.

Jag vet att jag inte är en sämre mamma för att jag inte kan amma mitt barn, men jag har ändå svårt att acceptera situationen. Jag vill inte, men att sluta amma är det bästa för oss båda. Nu är beslutet taget.

Sanna ord:
Don't cry because its over, smile because it happend.