Igår fikade jag och Aurora med mammagänget och deras bebisar. Trevligt som alltid. Men sen hände något som totalt förstörde min dag.

Mot slutet blev Aurora trött och ledsen. Jag valde då att lägga ner henne i vagnen för att hon förhoppningsvis skulle somna där. (Nu när jag har låtit henne somna själv på kvällarna hemma brukar jag försöka göra likadant även när hon ska somna i vagnen.) Jag lägger ner Aurora och hon skriker. Hon skriker dock inte alls lika mycket som hon kan och brukar göra. Jag går fram några gånger och försöker ge henne nappen (vilket jag inte egentligen ska göra, men tänkte att det kanske kunde hjälpa lite), men detta hjälper inte alls och hon fortsätter skrika. Jag har två alternativ.

 

1. Tar upp en ledsen bebis som kommer att skrika lika mycket i famnen.

2. Låter henne ligga och låter henne skrika tills hon somnar.

 

Jag valde alternativ två.

Nu kommer det roliga. När jag sedan går tillbaka och sätter mig kommer det fram en dam och ber mig att gå ut med mitt barn. Damen säger att hon vill ha en lugn stund och att mitt barn stör henne.

 

Nu ber jag om ursäkt för vad som kommer härnäst.

 

WTF? Men ursäkta (kärring)! Barn skriker. Det är typ vad de gör. De skriker dessutom ännu mer när de är trötta. Jag frågar henne om hon själv har några barn och hon svarar ja. Och då säger jag att hon faktiskt vet att de skriker. Men hon håller fast i vad hon säger. Jag bör avlägsna mig. Under hela vår lilla konversation försöker jag att hålla tillbaka tårarna. Jag tycker inte heller att det är så jävla kul att mitt barn skriker, men jag hade inte så många val. Och sedan att hon har mage att anse sig veta bättre än mig! Jag avskyr verkligen känslan av att vara tillrättavisad.

 

På riktigt, vad säger man till en främling som säger något sådant? Jag blev ställd. Det slutar i alla fall med att hon går tillbaka till sitt bord och hon och hennes sällskap reser sig och går därifrån. Då undrar jag tre saker.

 

1. Hade de ätit klart och i sådana fall, varför i helvete var hon tvungen att säga något över huvud taget?

2. Kan man verkligen vara så känslig för barnskrik?

3. Väljer man ett café mitt inne i stan om man vill ha lugn och ro?

 

Usch vad irriterad jag blir på människor som måste lägga sig i saker som de inte vet något om. Hon har ingen aning om hur mitt barn fungerar eller hur jag brukar göra, men ändå var hon bara tvungen att lägga sin näsa i blöt. Visst förstår jag att det finns folk som inte tycker att man ska låta sina barn ligga och skrika, men den uppfattningen har inte jag. De dör inte om de får skrika lite, även om det inte är så speciellt roligt att lyssna på.

 

Nej usch och fy. Får tacka så jäkla mycket för att tanten förstörde min dag. Har grubblat på detta sedan dess. Antar att jag numera kan räkna mig till gänget mammor med sura och griniga bebisar som förpestar livet för alla runtomkring. Men om det innebär att man retar upp en massa surkärringar så, fine by me.