Ibland är det riktigt roligt att ha en liten bebis. Aurora är snart fem månade(!) och man kan nästan se hur tankarna far runt i det lilla huvudet ibland.

När Aurora har varit skjuk så har hon fått sova i min säng och nu på morgonen låg jag och kollade på henne då hon ålade runt. Efter en stund lyfte jag upp henne på kudden i hopp om att hon skulle somna om, men då började hon kolla på tavlorna som jag har över sängen. Helt fokuserad. Sedan inser hon att hon kan putta sig upp med benen och i och med detta se tavlorna ur ett lite annat perspektiv. Helt superfokuserad och glad puttar och puttar hon med benen.

Jag ser vad som är på väg och hända och säger: "Aurora, snart kommer du att slå huvudet i sänggaveln." Hon stannar upp ett tag och kollar på mig, men ignorerar mig snart igen. Tavlorna är roligare än mamma. She's on a mission.

Hon puttar och puttar och mycket riktigt slår hon snart i huvudet i sänggaveln. Det dunkar till och låter vilket hon inte alls var beredd på. (Det låter värre än vad det är då sänggaveln är gjord av en tunn spånskiva.) Den minen hon gjorde i det tillfället får mig att börja skratta. Jag skrattar och skrattar. Hennes fokuserade och glada lilla ansikte förbyts till ett konfunderat och chockat litet ansikte. Hon förstår inte riktigt vad som händer. Hon riktigt stannar upp i rörelsen och tankarna far runt i huvudet. Efter ett tag fortsätter hon att putta med benen igen, så ingen skada skedd. Jag flyttar dock bort henne så att hon inte ska dunka i huvudet fler gånger. 

Älskade lilla plutt. Vad skulle jag göra utan dig? Du gör så att jag skrattar och förgyller mina dagar. ♥